Bluffen Jessica, Randy-komplexet, Sifferminne mm

Har just varit ute på en liten promenad. Det var skönt att komma ut efter alla dessa dagar (3) i sängen. Glömde min iPod Shuffle så jag fick helt enkelt ägna mig åt att Tänka istället. Funderade över mitt beslut (igen) och det kändes bra. Har ni någongång drabbats av känslan att ni inte kan något och att snart kommer någon komma på det? Troligtvis! enligt undersökningar bland studerande på högskolor runt om i sverige var det en stor andel av de svarande som hade just den känslan. "Snart kommer någon på att jag egentligen inte kan nåt". Därför, tänkte jag, var det kanske tur att jag tackade nej. Jag skulle kanske komma att inte vara den de trodde, bluff- Jessica skulle blivit uppfunnen.
En parallell (stavas det så?). När jag och Jessica var "almost 20" var vi en månad i Kanada på besök hos hennes bror Björn. Där träffade jag en kväll en man, typ 28, som kallades Randy. Han hade ett konst-galleri Down Town och vi bestämde att vi skulle ses igen. Han ringde dagen efter och ville att jag skulle kika in på galleriet och sen skulle vi ta en lunch. Kom i håg att jag var 20 och på den tiden gick man inte ut på lunch. Började tänka på amerikanska tv-serier där alla var uppsnoftsde till tänderna. Konstgalleri, lunch...nej han skulle upptäcka att jag inte var den han trodde. Han hade ju bara sett mig ute en festkväll. Då var jag också uppsnoftsa och när man är svensk fixar man sig inne man går ut. I USA/Kanada går man ut i jeans och Musse pigg-tröja. Inte konstigt att jag var intessant! Jag fick alltså ringa upp och avboka det hela - Randy-complexet var uppfunnet. Det är alltså när man bara är känd för personen/er i en viss roll och sen ska man träffas i en annan roll som inte riktigt rimmar med den första. Fattar ni?
När jag gick och tänkte på Kanada och vad som hände där kom jag helt plötsligt ihåg telefonnumret hem till Björn där vi bodde. Helt sjukt! Vi var där i en månad för 18,5 år sedan och jag kommer i håg deras hemnummer, 461-8799.